torsdag 31 mars 2011

Bara sol hos mig


















Vägen till framgång.


Vad ska jag skriva?

Att agenterna blev lyckliga av alla mina skrivplaner?

Att de bjöd på god sallad från Bluberry och kramade mig så jag blev alldeles varm i hela kroppen och sa att de tror jättemycket på min romanserie om en svensk modeägarfamilj baserad på Shakespearedramer, de allra mest intrigiga?

Att det danska förlaget som läser Kär i kärleken just nu inte ville släppa den och tyckte att omslaget var så himla fint? Eller om det var det norska?

Att de vill att jag ska skriva fort och mycket hela tiden?

Att de vill läsa boken om Turk&Timotej jättesnart, så fort vi bara har skrivit färdigt?

Att det hände något fint igår som egentligen inte spelar någon roll för att det inte betyder något för någon annan än mig, jag som blev så himla glad? (Var det där ens en mening?)

Att jag fick mejl från en 23-årig cool tjej som är rockartist i LA och presenterar sig som det och ballare, modigare, starkare kan det inte bli?

Att jag gillar Alexandra Hummingsons musik och vi ska ses?
Att hon komponerar musiken till Crown Princess- the musical?

Att vi sågs på bloggreleasen för Sanningen om Alice och att jag har bestämt mig för att lära känna två nya människor så fort jag går ut?

Att det doftade vår i luften igår?

Att det inte gör nåt att det är iskallt?

The Queen of hardrock

onsdag 30 mars 2011

Ingentingdag!
















Solnedgång över Venice Beach. Kanske dit jag ska åka idag?

Tar fram mjölken ur kylskåpet, ställer tillbaka den igen. Gröten ser ännu äckligare ut än vanligt, trots de fina små bären som jag gömt i den. Dagen till ära la jag dem under havregrynen. Visste från början att nä, jag vill inte ha.

Orkar inte lyssna på radion.

Stirrar på skärmen. Skriva? En bok?

Inte det heller. Fast jag måste. Det borde vara olagligt att ha så mycket att göra. Har försökt att inte sova för att hinna med.

Och ändå är jag glad, nästan jämt. Varför, för att jag är hjärnskadad?

Men inte idag. Tackade just nej till en lunch på ett segelfartyg där deckarförfattaren Ann Rosman kommer att berätta om sitt seglar och författarliv på Marstrand. Det låter salt och friskt och vackert.

Jag älskar Marstrand. En gång var jag på en bal på Såsen (Societetshuset). Var 19. Var kär i en kille, gjorde ALLT i ett tornrum med utsikt över det åskgrå havet och de mjuka klipporna. Inte för att han nånsin hördes av igen. Dagen efter gick jag och min hund Leffe runt hela ön.
(Leffe var en korsning mellan en tibetansk vattenråtta och en norsk tiger. Han är med i Vildängel och jag har honom tatuerad på min axel men det är en annan historia.)

URST har Niklas lärt mig att det heter i böcker/film. Unresolved sexual tension. Så fort berörda parter har legat med varandra är spänningen borta. Men jag gillar Marstrand ändå, kanske ännu mer just därför.

Tillbaka till gröten. Äta, skriva ett kapitel, gå på agentlunch och tänka framåt och kreativt.

Jaha.

Another day in paradise

Och kolla Urban Dictionary, coolaste stället att hänga på.

tisdag 29 mars 2011

Äventyrslusta!
















Det låg en tiger på Johan Ernst Nilssons sovrumsgolv. Högst upp under takåsarna där jag var på lunch igår. Jag och 30-40 andra. Natalie Schuterman var där, det kändes helt overkligt, nästan som om hon bara är en människa i Solsidan (Mickan i Solsidan köper BARA sina kläder där).




Johan däremot, världsberömd äventyrare gick omkring i sin randiga strumpfötter, log ett solbränt leende och lärde ut kloka saker från sina resor jorden runt.


Som att man inte ska bli osams med en kannibalhövding.

Så när kanninbalhövdingen i Nya Guinea hade ordnat bröllopsfest för Johan och hans ena dotter sa Johan att i klanen Sverige som han kommer ifrån, får man bara gifta sig med 5 kvinnor och hans kvot var redan fylld.

Införstått att det var en nödlögn. Johan har ingen tjej, hans förra räknade ut att han sovit 1600 nätter i tält i sitt liv. Och en gjorde enligt ryktet slut med honom när han stod 6000 meter upp på ett berg. Not so nice. För om det är något Johan gillar att göra så är det det omöjliga.

Allt är möjligt, säger han, det omöjliga tar bara längre tid.

Så om man har klättrat uppför det där berget vill man kanske inte bli dumpad just då, när man är on top of the world, i dubbel bemärkelse.

Varför kallar du det The Last Great Expedition? frågade jag.
För att ingen har gjort det här förut, tagit sig från Nordpolen till Sydpolen för egen maskin, det är den största expeditionen nånsin, sa han. Så jag vågar vara lite kaxig.
Och för att jag vill åka hem och gifta mig sen.



Hade jag varit 17 el 27 el 37 hade jag nog blivit jättekär i Johan. Nu tyckte jag fin våning du har, tack för den goda lunchen från Pontus, spännande äventyr, hejdå ha det så kul.

Istället gick Katerina Janouch och jag ut i vårsolen, pratade ungdomsboksskriv, var uppe på Vulkan Förlag där jag demonstrerade plankan tills vi blev utslängda. Tittade på smink, valde ut klänningar åt varandra på H&M, köpte likadana schampon på Åhléns.

Väldigt väldigt spännande att göra tjejiga grejer, det har jag inte gjort sen jag var, eh tjej.

måndag 28 mars 2011

Andra sidan

Min mamma dog när jag var 24. Då hade hon varit sjuk i 4-5 år, vet inte så noga. Minnet suddar ut de värsta skarvarna.






Idag såg jag Charlie St.Cloud med Zac Efron. Den var lite kitchigt filmad med softade närbilder och extraglödande solnedgångar à la 50-tal. Zac, gillar allt med honom faktiskt, rörde sig i gränslandet mellan de levande och döda, ni vet den där vackra platsen där våra skyddsänglar bor.

Grejen var att Zac/Charlie inte kunde släppa taget om sin döda lillebror, och såklart, inte levde nåt särskilt bra liv. Tills han träffade Tess. Då skruvades filmen till och Zac fick magic powers, fast underbart vackra och fina.

JAG ÄLSKAR SÅNA FILMER.

Jag älskar verkligheter som rör sig på parallela plan. Som Inception. Wow.
Historien var på 4 el 5 nivåer samtidigt.

Men iaf. När mamma dog frågade en bekymrad kompis om jag alltid skulle ha kvar mammas namnskylt på dörren till hennes våning. Vad hon menade var - när skulle jag släppa taget?

Jag vet när det hände. Såg filmen Truly Madly Deeply om en man som dör, men på Andra Sidan börjar han härja runt som uteliggare. Varje natt besöker han sin ledsna fru, som blir rörande lycklig, för det finaste som finns är att få kontakt med den du har förlorat. Men sen börjar den döda mannen ta med sig sina döda lodispolare hem till henne på fest. Natt efter natt, till hon ger upp på honom.

Släpper taget. Låter de döda vandra vidare och återgår själv till att leva här och nu.
Då förstod jag. Numera ligger mammas saker i en välförsluten låda. Namnskylten högst upp.

Flummigt? Jag har varit hos medier och mött min mamma, till och med i TV, Möte med det okända. Måste hitta klippet, fniss, det går i repris ibland.






Filmnördsextramaterial: Det här var den andra filmen där Kim Basinger spelar mamma till barn som dödas i en bilolycka, där däcken ställts om för tidigt inför en vänstersväng, så bilen blivit påkörd och puttats ut i mötande körfält. Första filmen hette The door in the floor och bygger på en roman av John Irving.

Åh, jag har fortfarande inte letat efter mitt körkort.

söndag 27 mars 2011

Sexscener!


Dita von Teese

Burlesque

Omslagsgfotografering, Tidningen Z, Lina i korsett, nätstrumpor, svart hatt, höga klackar, stor fet cigarr mellan röda läppar.

Och inne i tidningen hade någon viskat om mig, nån i korridorerna på det galna Z-Radio där jag jobbade och hade ett sexprogram. ETT, innan det las ner. Världen var inte redo.

(Redaktionen på P3 Populär läste om det här i Hallonbäcken och tyckte att det var så roligt att jag fick komma dit och berätta hela scenen högt i radion.)

Men iaf, nån sa att jag "gick på allt". Det gör jag, nästan varenda grej jag blir bjuden på. För att det är så kul!

I fredags hade Skrivarmamma författartupperwareparty för Simona Ahrnstedt som skriver Romance. Romance är största genren i USA och Simona har sålts till massor av länder. MEN, sa hon, "det är jättesvårt att skriva sex. Det kan ta en hel vecka att få till en scen.

Inte för mig. Jag skriver en sexscen i ett jehu, för om jag inte gör det kommer jag att svimma. Jag andas ju inte medan jag skriver.

Vi talade om det här, försäljningschefen på Damm Förlag och Simona och jag, om hur man skriver bra sex i ungdomsböcker. Snälla, mejla mig och tyck till. Min mejladress, gå via www.linaforss.com tills jag har snickrat till den här sidan. Tack!

Om jag läser Romance? Lina 17 år gick IB i London och Oxford. Vi hade galna litteraturlistor, hela världens klassiker och sen analys. Jag älskade det och blev totalt utpumpad! Så efter varje termin köpte jag en Barbara Cartland. Hon har skrivit 700 böcker. Kvinna möter man, besvär uppstår, problemet löses, L<3VE.




Bara en trist grej med Barbara Cartland. Hon skrev inga rejäla sexscener ...

lördag 26 mars 2011

Ett skepp kommer lastat med framtid


Gillar siffror, kan bli lite hög på dem. Inte för att de nånsin går ihop eller betyder något. En gång höll jag på så här:

"Det är 7 månader sedan jag träffade honom, en iskall vinterkväll. Han sa att jag var sanslöst begåvad. Men det var inte första gången vi sågs påstod han, vi möttes för 7 år sedan men då ville jag inte tala med honom. Jag tror att han var för kort. Sedan hördes vi i 20 dagar och så försvann han i 7 veckor och nu är det den 20/7 så visst borde han komma tillbaka idag?"

Om jag var 17 när jag tänkte så, det spelar egentligen inte så stor roll. Ingenting förändrar sig inuti. Jag är precis lika drömskt romantisk och fatalistisk som i tonåren. Och tjejerna jag skriver om tror på kärlek så mycket att de går sönder, ibland. Precis som jag.

Jag tog körkort när jag var 17. Man får det i London. Pappas bil var för fin för mig och jag tog 27 lektioner i vänstertrafik. Körde en gång på Rivieran och svor på att aldrig mer, vare sig köra högertrafik eller tala franska.

Höll bara ena löftet. Men idag, 17+27 år senare har jag tappat bort mitt körkort.

Vill inte ens börja leta, med risk för att jag inte hittar det och måste göra något åt det. För jag har ju kvar mitt engelska, det har min adress på 16, Eaton Place London SW1 tryckt på, inget foto och gäller till 2032.

Undrar om det är meningen att jag ska flytta tillbaka dit?

Nämnde jag att det är nästan 17 år sedan jag gifte mig?

fredag 25 mars 2011

Tro, hopp eller kärlek?




Alla människor borde jobba i soffan, de som sitter vid datorer förstås. Då går inte axlarna inte sönder. Själv planerar jag att bli lite divig, som en konsertpianist, sluta skaka hand med män. Varje gång går benen i handen av lite igen. Kongomannen skakade hand med mig i morse. Rätt konstig grej faktiskt.

Men det gör inget, för vårsol på mitt köksbord är den finaste present jag kan få.

Och ändå ska jag flytta härifrån. Byta sol hela dagen mot havsutsikt. Försöker mantra fram en övertygelse om att jag tycker att det är toppen. Ah, jag vill ha allt!

Prokrastinerar. Fint ord för att låtsas att man förbereder sig, när man egentligen vara skjuter upp skiten.

Nu är ju inte Tro, hopp eller kärlek just skit, nä, det är fortsättningen på Kär i kärleken och mitt i en lucka i tiden måste jag jobba på den idag. Från mitt iskalla soffhörn.

Problemet är att det känns som om Timotej är otrogen mot Turk! Nu har jag outat det. I Tro, hopp och kärlek är hon ihop med Liam, men honom gillar jag inte alls lika mycket som Turk.




Svårt.





Jobba nu Lina! skriker jag till mig själv.

torsdag 24 mars 2011

Beautiful Malice
















Mysig middag på Bellmanmuseet på Långholmen, duggregn och eldar och havet och staden utanför.

Skriver mina böcker utifrån en känsla. Hela boken om Turk & Timotej är inkurad i ett mjukt moln av kärlek. Inte för att det gör det ett dugg enklare!

Vi håller på med det här hela tiden, Niklas och jag, sliter i känslorna som härjar. Känslor som löper som högspänning mellan två elektriska poler.

Klart det känns! Både gottar mig åt att få skriva en sån här bok och försöker förhålla mig till den.

Har kommit på att FÖRHÅLLA sig till grejer, är det enda man kan göra.

Det kunde jag INTE när jag var 13, 16, 17, 19. Allt var bara ett enda allt.
(Hur klarar ni det? Är så full av beundran hur tonåringar fixar livet. Vi slapp iaf lägga ut allt vi gjorde på FB. Alltså, jag gillar det, är helt galet förtjust i nytt bara för att det är det, men kontaktytorna är miljarder, myriader. Ooops, det här var visst ett annat inlägg.)

Nu försöker jag minnas att man kan stoppa en tanke innan den har hunnit bli en känsla. Innan man smäller igen dörren, krossar en spegel, river upp himlen för att allt känns så ÅHHHHHHHHHHHHHH.

Så jag ångestnjuter lite, medan jag letar musik som träffar rätt i hjärtat. Igår sjöng Armand Mirpour sig rakt in i mitt. Han hade sammetsögon.

Han spelade på bloggreleasen av Sanningen om Alice. Det var så mysigt att jag ska skriva ett helt eget inlägg om det. Ska bara sträckläsa ut boken först. Helst vill jag att Lo Kauppi ska komma hem och läsa för mig. Som igår, när hon i ljusblå spetsblus klev in ifrån mörkret och körde högläsning. Jag tror att Lo Kauppi ser ut som Katherine i boken. Jäklar vad jag inte kan hålla mig till ämnet idag. Tror att jag är väldigt glad.)

Lo Kauppi

Idag är det Westlife som knäcker mig. Turk & Timotej har det lite svårt i vår bok och jag blir inte kvitt känslan.

onsdag 23 mars 2011

Fake it til u make it




En dag stod det i tidningen att efter 25 orkar man inte tänka om. Då har alla tankar fastnat i skallen.

Rätt läskigt om man beaktar att ironi inte är fullt utvecklad förrän vid 21 års ålder!

Fast jag vägrar ändå tro på det (!) och är just nu helt upptagen med att lära mig grejer av Blondinbella. Har läst hennes Egoboost med penna.

Älskar mest när någon vågar erkänna sina fulaste, mest beräknande sidor. Som att hennes blogg i början var lite av en överdriven revansch på elaka mobbare.

Eller strategiska, som fake it til u make it, festerna på Stureplan var mest hitte-på.

Eller sårbara, som att Blondinbella varje dag får hatbrev av människor som säger att hon är äcklig.

Och kloka råd, som att man inte ska ha ätstörningar och berätta för sina bloggläsare vad man äter till frukost!

Jag äter mest havregrynsgröt, så äckligt att jag sällan får i mig hälften. Ibland, när jag har varit snäll och kommit ihåg att handla får jag dinkelgröt. Då går det bättre.

Men Afrikaresenären, mannen som ibland bor i det här huset, har en annan agenda. Han har slagit vad om att skaffa 6-pack till midsommar och fy fan vad han steker ägg hela tiden som vi alla ska äta, med vita bönor. Hellre dör jag. Hela köket är fullt av kosttillskott och frukostarna börjar påminna om såna där möten då alla ska sitta i ring, erkänna sitt missbruk och stötta varandra.

Hej, jag heter Lina och jag hatar när folk försöker få mig att göra som dem. Jag gick bara på Stockholms universitet i en dag för jag inte fixade att gå i lämmeltåget från tunnelbanan till själva Uni.

Drog iaf upp min tröja för att visa min mage, rätt snygg tycker jag själv.
(Och ändå, när jag var 16 och den verkligen VAR det, var jag aldrig nöjd.)

Trodde mannen skulle gå igång på mig men allt han gjorde var att nypa i hullet och säga att mina fettrådar var bra, snart skulle jag vara igång med förbränningen.

Min pappa pikade alltid mig om hur jag såg ut. Det borde vara förbjudet.

Tips: Vad är något när det är lite Blondinbella? Läs den här funderingen och svara!

tisdag 22 mars 2011

Plaskdamm










Ett problem med blogg är att även när man har sagt mycket finns det ändå saker kvar som borde ha sagts. Eller inte sagts.

Sagt och gjort.

Äh, jag är trött, ska läsa Sanningen om Alice som kom med posten idag, vakna med fåglarna, hoppas på sol, sitta på trappen och skriva färdigt det där ängsliga kapitlet i historien om Turk&Timotej.

Vända och vrida på ett fint foto med en bild av kärlek. Förundras.

Inte skjuta upp nånting.

Kanske ta fram cykeln ur garaget.

Komma igen.

Godnattkram!

Limbo








Det här kommer att bli långt för allt hänger ihop. Allt i hela världsalltet.

När jag var 17 rev min bästis Prinsessan af Silverfot ett rosa papper ur min finaste anteckningsbok och ritade en teckning av Linas berg och dalbaneliv. Jag har kvar teckningen i min plånbok. Eller i min skattkista, eller i min pigtittare, eller nånstans bra och tryggt iaf.

(Om jag ska vara helt ärlig så tror alla att P af S är Loella i min första bok Vildängel. Det tror jag också.)

Igår hände fyra fantastiska saker. En så bra att den faktiskt inte går att berätta, en rolig, en kul jobbgrej som såklart inte kommer att ge några pengar och som jag borde tackaa nej till fast att jag kommer att säga ja.

Och så den allra finaste - doktorn som ringde från Astrid Lindgrens Barnsjukhus och sa att Tonåringen inte har fel på hjärtat längre. Han kan träna igen.
Aldrig har jag sett nån springa så glatt till den avlägsna busshållplatsen.

Men det hände också nåt så hemskt att jag aldrig kommer att kunna tala om det. Inte förrän jag dansade Zumba tappade jag balansen och förstod. Så jag dansade färdigt utan att le en enda gång, gick hem och grät ner i kycklingen, bäddade om alla sängar och jobbade tills jag somnade med datorn i knät. Drömde om kackerlackor.

Känslorna stormar lika vilt som vårfloden.

Enda skillnaden är hur jag gör. Då när jag var tonåring grät jag tills jag ändå var tvungen att gå upp och plugga. Läs Fridah Jönssons blogg om en normal gymnasietermin ni som inte vet eller minns hur pressigt det kan vara. Alla ni andra, läs och skratta, det är inte värt att gråta över.

Men iaf. Den första gången min hund Hero skulle dö hade han blivit biten av grannens polishund Apache. Hero och Apache hatade varandra, de kissade ju på samma lyktstolpar!

Men den där dagen före julafton förlorade Hero. Med ett jättelikt hugg i benet gick han in och la sig bredvid min säng. Vägrade se på mig om jag ömkade honom, försäkrade sig om att jag var där. Åt inte på fyra dagar, gick bara ut och kissade med mig, om natten, när inte husse såg. Låg kvar tills han var säker på att han hade överlevt.

Så gör jag med. Allt annat är lika sen jag var 17 för jag är fortfarande ute på den resan. Uppför en kulle och nerför ett berg.

Och jag undrar ibland, är det bättre att inte känna så mycket?

Idag ska jag lyssna på Lustans Lakejer Uppdrag i Genève.

måndag 21 mars 2011

It's a hard job but somebody's got to do it




Albert & Jacks är lite som en bönesal för Gamla Stans skrivarvärld.

Förlag häckar i gränderna, författare gömmer sig bakom gardiner i sina författarlyor, agenter börjar sniffa på lokaler här. Alla viktiga möten, förutom de som SKA VARA HEMLIGA, förläggs till A&J's. Alla tjuvlyssnar.

Och här sitter jag och skriver på en bok.

Har lunchat med min förläggare Annika på Telegram på Le Rouge. Röda sammetsfåtöljer runt baren, och så låtsades vi fredag och drack ett glas vin.

Lekte Sarah Dessen, läste i hennes blogg att hon nyss varit i New York, lunchats av förläggare och njutit av hela myten om sig själv. Hon vet, alla som skriver vet att de flesta skrivardagar är raggsocksdagar och tofs i håret.

Kindpussade några gamla kompisar som HELT PERFEKT passar in som pappas pojkar i texten jag skriver. Ganska kul att veta att de satt där, välmående och nyrakade och inte hade nån aning om att de skulle få vara med i min bok.

Eller min och min, min och Niklas bok.

söndag 20 mars 2011

Fullmoon party och hattifnatt




Jag är helt absorberad av boken om Turk och Timotej. Turk som spelar basket och kväver känslor och Timotej som flyter och har känseltrådar som löper ovanpå huden.

Jag måste skriva ett kapitel om kärlek med svåra komplikationer, typ katastrof. Det gör ont i hela kroppen bara att tänka på det. Så hur gör jag?

Väntar på att nåt ska komma till mig såklart. En alldeles underbar gåva som kommer av att ha harvat på som författare ett tag är innebörden av uttrycket "Trust the process".

Satte mig i bilen, körde repeat på Keshas Animal hela vägen in till stan. Grät kanske men tänkte på maskaran.

- Är du en av hattmänniskorna? frågade hovmästaren på Riche när jag klev in vid halv nio på lördagkvällen.
Svart klänning med franska spetsar, mammas hatt som hon hade på den kungliga hästkapplöpningen Ascot (ljuger jag nu igen, var hon ens där? Pappa hade iaf morning suit). 12 cm höga klackar på handsydda spanska stövlar. Varm av kärleken från mina kompisar.

Författarbästisarna i hatt. Emma Hamberg (sexigare än synden) som har skrivit Linas kvällsbok fyllde år och berättade om porrtryckeriet hon bodde granne med. Katerina Janouch var crossover 20-talsvamp, Mari Jungstedt Annie Hall i slokhatt, Mats Strandberg som snart ungdomsbokdebuterar med Cirkeln var allmänt skitsnygg som swingpjatt.

Alla hade hattifnatt. Själv hade jag mest astma. Och fortfarande det där hjärtskärande kapitlet att tänka på.

Så när CowGirl och Glädjeflickan från Moulin Rouge och Gangsterbruden alla intygat mig om att jag är bäst i världen körde jag hem. Öppnade takluckan i bilen så månen kunde röra lite vid min hjässa och få igång hjärnan. Kunde inte gömma mig längre.

Och så kom det till mig, varenda replik och vidrig liten gest som ska göra det här kapitlet skoningslöst och hjärtskärande. Precis som jag vill ha det fast det är ledsamt.

Om jag inte var författare vet jag inte vad jag skulle göra.

lördag 19 mars 2011

Fnitterkvitter


Already taken














I mitt hus där jag bor rusar alla jämt runt och ska åt olika håll.
På väg ut för att hämta MellanM kikade jag in i tonårsrummet. Tonåringen och Lovely Miss L låg hoptryckta på en kudde och kollade OTH.
- Hinner jag äta, min buss går om en timme? frågade Lovely Miss L.
- Mm, sa jag och såg i panik på klockan.
L plockade vibbar direkt ur luften.
- Jag kan göra pannkakssmet medan du är borta, kvittrade hon.
- Men åh, stönade tonåringen. Gör det inte, stanna här.

Rivstart med bilen, "kommer du aldrig mamma" messade MellanM. Sladdade hem genom snöstormen, var den nu kom ifrån. Hittade - ingen färdig pannkakssmet.
- Eh, vi var tvungna att kolla klart avsnittet, du är så snabb, räddade L situationen.
Tonåringen såg bara lycklig och lite rödflammig ut.

Så satt de vid bordet och åt, medan jag stod i fläktbruset och lyssnade.

- Gillar du Step Up? frågade Lilla-H Lovely Miss L.
- Ja, ettan är bäst, svarade hon. Har du sett Motorsågsmassakern?
- BERÄTTA INTE OM DEN, skrek Tonåringen och MellanM i perfekt symfoni. Då blir det bara ett jävla liv i natt. Åh, mamma, vi måste dra! Du kör oss va?

Alla skramlade ut genom dörren, pusskalas längst bak i bilen, hur det nu var och hur det nu gick till sjöng vi med till alla låtarna från Melodifestivalen medan jag åkte Värmdö runt och droppade ungar.

Kom hem, mjölken kvar på bordet, och ett leende på mina läppar. Tonåringen tycker synd om mig, för att jag har ett tråkigt liv och är så gammal att det enda roliga jag har är att följa Ashton Kutcher på FB. Jag låter honom tro att det är sant.

fredag 18 mars 2011

Amandas bok

















Jag har inte talat färdigt om sex! Människor blir arga, deppiga, upphetsade, pirriga, snurriga, virriga men ändå vill alla prata om det.

Och ändå inte. Trots att det finns UMO och Ligga med P3 och Fråga Olle kan man känna sig ensam.

Det gör iaf Amanda i Amandas bok av Katerina Janouch. Hon är 15 och vill verkligen ligga, berättade Katerina på releasen igår på Observatoriemuseet i Stockholm. 80 st unga bloggare lyssnade allvarligt när Katerina kastade ur sig alla de där orden som ju är helt sanna fast ingen på riktigt vågar ta i dem. Det mesta om sex lindas in i en lyxförpackning av brasilianskt vax och jordgubbsdoftande kondomer.

Men vad gör man med armarna när man har sex?

Och hur gör man med skallen, ligger man där och tänker att nu gör vi det, under tiden?

Och varför var det ok att ha gruppsex på ett badrumsgolv i böcker skrivna 1962 när alla får moralpanik av det nu?

Såna frågor ställer Katerina och därför har hon skrivit den här boken och därför älskar jag Katerina.

torsdag 17 mars 2011

Anyone who ever held you would tell the way I'm feeling



Omslaget till Sista skottet av Niklas Krog, ute i maj 2011.









I brinnande stund skriver jag en ungdomsbok tillsammans med Niklas Krog. Niklas skriver världens bästa kärleksböcker. Vår gemensamma bok har massor av sex i sig, men det är bara jag som tycker. Niklas är mer finstämd, han "vill skriva om två unga människor som möts och som upptäcker att de trivs tillsammans, som lär känna varandra och kommer hudlöst nära."

Vi tycker olika om allt!

Men ändå, vi skriver om sex som kommer sig av kärlek. Jag är en skadat svår romantiker, men för mig har kärlek alltid varit kopplat till het lust och längtan - för att det är rakaste vägen in under huden på en annan människa. För mig är det fint, inte fult.

Om det är porr, nä, jag tror inte det. Turk och Timotej i vår bok blir ju helt besatt kära i varandra.

Men alla tonåringar har inte sex, jag vet. Vissa längtar sig sjuka, andra är inte redo, några vill bara inte ännu. Lyssnade på Ligga med P3 häromkvällen, om sexdebuten, och det ÄR skönt att höra unga killar säga att de inte är samma press på dem att vilja ligga och jämt prestera som förr.

Men de som längtar sig vilda efter sex, SÅKLART det måste finnas böcker om det för dem! Vuxna har ju miljontals böcker att vältra sig, så varför är det så känsligt att skriva för unga?
Alla som har försökt får ta skit för det. Kerstin Thorvall var inte den första.

Och jag tycker fullt och fast och så satans mycket att jag kan springa ett maraton för det, att tjejer ska ha samma rätt att ligga som killar. Ord som lättfotade flickor är begravda för mig.

onsdag 16 mars 2011

Sexlektioner i kärlek

Igår var jag på Pocketförlagets 5-årsfest. Är utgiven där med Drama Queens och kommer med en roman nån gång nästa år.




Förlagsfester är en tummelplats för ömsesidig beundran. Åsa Larsson sa att hon älskar mig och jag sa till Martin Svensson i sin ständigt randiga tröja att jag älskar honom och nån viskade med ett sprudlande fniss att nån var kåt på nån annan och sen gick alla hem och var helpeppade och sprängfulla av ömsesidig beundran, men innan dess hade bilder av lyckliga författare som alla älskar att sola sig i varandras varma glans taggats på FB av Martina Haag.

Jag vet, vi är alla ganska gamla men ändå skitsnygga och när jag kollar i en tonårsblogg som jag följer så känner jag igen stämningen från när livet är bra och man är bland vänner.

Så hade jag det här samtalet med en författare som frågade vad jag skriver om i mina ungdomsböcker.
- Sex, svarade jag.
- Varför då? undrade han.
- För att ungdomar har sex, svarade jag.
- Jaha, sa han.

tisdag 15 mars 2011

Runda ord är raka ord




God uppfostran, jävlar vad jag är trött på den. Har försökt skala den av mig ganska länge nu, det mesta ligger som parmesanflagor längs med resans gång. Men den sitter fast i språket också och det gör mig skittrött på mig själv.

Jag har gjort en pakt med djävulen och mig själv om att alltid bara kalla en spade för en spade om det är vad den är. Åtminstone när jag skriver. Hängde ni med? Inte vira in något i lager av mjuka filtar och mysiga värmeljus.

Som med fitta och kuk t ex. Är det en fitta och en kuk man talar om så är det väl bara att säga det! Såg Sexualkunskap på teve igår och blev så förlöst av ordvalen. En omdebatterad upplysningsfilm handlar om vad som sker med kuken och fittan när man blir kåt. Plötsligt, hundra år efter att Magister Schalling rodnande försökte förklara det här med hjälp av blommor och bin i Djursholms Samskola slutade orden att vara så förbannat laddade. Rätt sexiga, men det är väl ok ändå?

Knulla är det lite värre med, jag gillar ligga bättre. Inte ligga med, bara ligga. Det är mycket mer frigjort än förpliktande varianter som ha sex och älska.

Jävlar vad skönt att vara ung idag när det finns så många raka ord.

måndag 14 mars 2011

Första skållheta kärleksminnet




Jag tror att det var i april. Eller i februari, våren kommer tidigt till London. Bodde där, gick i en galet ful och stor skola, Hammersmith & West London College. Vakter överallt för det blev jämt bråk och så kunde det vara blod på väggarna i hissarna. Det ryktades att nån hade knivskurits i en. Dött? Vet inte, minnet blir bara mer och mer påhittigt.

Men jag hade precis fyllt 17 år och var inte så himla kär i Rotborsten längre.

Jag stod i den stora hallen intill trappan upp till biblioteket och pratade med min italienska kompis Marina. Nån kom fram och hälsade på henne och vet ni, det var som om åskan gick.

Han såg mig och jag såg honom och Marina bara försvann. Han hette Mario och vi var tvungna att hinna med allt snabbare än vinden. Tre månader i samma skola fast vi träffades sista dan. Dagen efter skulle han åka tillbaka till Italien! Vi bara stod där på samma fläck och tog reda på allt om varandra, blixtsnabbt. Hade inte tid att vara blyga för jag ville ha honom och han mig, allt annat vore på låtsas. Jävlar vad kär jag blev.

Kommer inte ihåg skoldagen men han följde mig hem. Jag bodde i ett av de vackra vita husen på Eaton Place, han vred sig om och tittade på allt medan vi gick. Jag bodde längs bort, nummer 16. Han hade aldrig sett den delen av London. Belgravia, sanslöst fint men det fattade inte jag.

Och vet ni att jag tänkte att han är inte min typ men det gör inget för det är bara nu som gäller och sen åker han men det vill jag inte tänka på. Just då skulle vi vara tillsammans jämt.

Antar att vi hånglade lite på min säng, tills mamma kom hem och tittade på honom med glittriga fullifan ögon. Sen gick han, jag kan fortfarande se honom försvinna bort från porten. Det stod en blomkruka där, med murgröna och penseér. Han hade lite slängig stil, en sjal runt halsen tror jag, halvlångt hår. Inte alls särskilt städad, eller ens cool. Bara sanslöst snygg.

Men det finns nåt som som jag inte fattar! Varför följde jag inte med honom? Varför gick jag med mamma och åt middag på en restaurang på Fulham eller Brompton Road som hette Mario.

Men hallå, två Mario på en och samma dag, vad hette han dåra? Åh nu vet jag. Massimo. Nej fan, det var han som körde vespa mitt i natten i Cortona i Toscana. Eller hette han Massimillian?

Jag hängde iaf inte med. Fann nån slags sadistisk njutning i att veta att vi skulle ses senare, som ett coolt förspel. De spelade Lionel Richies Hello på restaurangen. Jag åt rigatoni. Hur i helvete kan jag minnas det och inte hans namn. Pablo? Nåt på P, helt säkert. Eller M.

Brukade mörka inför mamma att jag skulle träffa killar, ville inte ha in henne i den världen. Men det fanns ingen tid att förlora, inget utrymme för låtsaslekar. Så jag pussade mamma och pappa godnatt och tog en taxi till honom.

Han bodde i ett sunkigt hyresrum bakom nån tågstation, Paddington? Iaf låg det nånstans där jag aldrig hade varit. Men hans ögon sög in hela mig och vi låg på hans smala äckliga säng och sen låg vi. Jag hade på riktigt inte gjort det med nån sen jag förlorade oskulden när jag var 15, men det var så tråkigt och dåligt att det inte ens räknades. Den här killen, jag älskade honom, även om det bara var just den natten och allt skulle gå över.

- Stanna, bad han men jag ville hem. Allt skulle ändå vara försvunnet på morgonen.

Det var lite svårt att få kärleken ur kroppen. Jag tror att jag fick ett brev. Om jag rotar och letar kanske det finns kvar nånstans. Kanske står hans namn på det.

Julio Iglesias To all the girls Ive loved before. Eller Enrique Eglesias Tonight Im fucking you

.

Läs mer om första gången.

söndag 13 mars 2011

Hittade Linas 15-årskunskap hos Caroline Engvall

Linas 15-årskunskap
12 april 2010, kl 19:44 Skrivet av Caroline Engvall


Fantastiska författaren Lina Forss (läs gärna hennes senaste "Agnes hjärta Edward" i pocket) är först ut i bloggens serie "detta önskar jag att jag visste när jag var 15".
Kanske kan någon känd persons kunskap hålla en läsare över tonårsvattenytan.
Take it away, Lina:




Jag önskar att nån hade sagt att allt inte bara handlar om vad som sker sen – när man blir vuxen. Vad man ska bli, hur man ska ha det, vad det är bra att veta och kunna för att man ska klara sig bättre – för livet händer precis hela tiden och viktigast är väl ändå nu!
Dessutom, sluta inte färga håret kopparrött, måla nerbitna naglar svarta, pierca er, gå omkring med råttor på axlarna, måla hemska tavlor till era pappor med svarta djävlar på, lana hela nätterna, lajva eller vad man nu gör som tonåring – det är nödvändigt! Att vara tonåring är det svårast som finns och man måste leva ut dem. Tänk på att de som det är mest synd om är folk som skakar på huvudet åt tonåringar – för att de har glömt en del av sina egna liv.
Och så hade jag velat tro på det där med kärleken, att det kommer nya att bli minst lika kär i. Det är rysligt bra att veta just när man tror att man ska till att dö av brustet hjärta.
En annan sak. Jag vet att det är sånt vuxna människor säger, men allt det onda hemska tråkiga förtvivlade man kan uppleva som en enda vidrigt långdragen evighet – det går faktiskt över. Man blir glad igen.

lördag 12 mars 2011

Ätstörning och körkort

Läser vidare i Blondinbellas bok, är på ätstörningar. Jag har haft bulimi och det galna är att jag alltid har en släng av det. Det är som att lära sig cykla och simma, men kan det alltid. Men bakvänt, för det är långt ifrån lika bra att kunna!

I Vildängel, min debutroman som är otäckt självbiografisk, skriver jag om det här. Men jag nämnde det i förbifarten som om det inte fanns, eller för att jag inte skulle komma på mig själv. Jag har ALDRIG talat med nån om min ätstörning. Sanningen är att jag fortfarande har ett stört förhållande till mat. En ännu större sanning är att det inte ger nåt!

Men så här är det: Jag minns skoltoaletten nedanför biblioteket på internatskolan i Oxford för det var där jag kom på det. Jag minns varenda toalett jag har spytt på. Självföraktet, när att kräkas är viktigare än att toan är äcklig. Jag skulle aldrig i helvete ha kissat där, men spy gick bra.

Hur bra mår man då? Inuti alltså?

Och sen karusellen, spiralen ner i helvetet när man trycker i sig mer mat. Mat som du redan när du äter den vet hur den kommer att kännas att spy upp.

Varför jag kräktes? För att jag aldrig har tyckt att mitt utseende duger. För att jag tom var avundsjuk på Barbiedockor.

Och ändå, vi hade inte it. Hur svårt måste det inte vara när det finns bilder bilder på skitsnygga människor överallt? När folk är både smarta och snygga som Tyra Banks och framgångsrika. Då håller det inte att säga att de iaf är dumma i huvudet.

Hur klarar ni det?
Hoppas att ni är så smarta att ni inser att väldigt många vrålsmala superläckra människor har ett komplicerat förhållande till mat. Det gjorde inte jag.

Fotnot: Tyra jobbar massor mot ätstörningar och för att unga människor ska må bra.

Läs om kända människor som har svältit sig till döds och om de som talar öppet om det. Prinsessan Diana var en av dem. När jag var 17 år och ute med en kompis och vädrade mitt nytagna körkort på Londons gator stannade vi bredvid Dianas bil vid ett rödljus. Hon var 90-talets it-girl. Om vi skrek och tutade? Ja.

fredag 11 mars 2011

Fula tankar och få det sagt

Jag är snäll, jag är klok, jag tror att alla människor vill varandra jätteväl och jag inbillar mig att jag skulle dela med mig av min sista droppe vatten till en vilt främmande människa i öknen. Som kommer ridande på en utmärglad kamel.

Eller skulle jag verkligen det?

Ibland kommer jag på mig själv med att planera, vara listig, försöka räkna ut nån annans baktankar innan de har kommit på dem själva så jag ska hinna före.

(Läser just nu Blondinbellas bok för att få bukt med det här, hon vågar tala om det vidriga med att vara en svartsjuk bitch som häller mjölk på andra tjejer i skolmatsalen, och ÄNDÅ göra sig själv mänsklig. Jag tycker om Blondinbella för det.)

Brukar ju alltid säga att vi människor är oss själva närmast och förr eller senare slår mänskligheten till hos oss varenda en. Håller jag på att växa ikapp mig själv?

Har jag aldrig varit snäll på riktigt?

Eller, håller jag bara på att snurra till allt nu?

Min kompis Åsa Larsson som förmodligen är världens bästa norrländska deckarförfattare säger att jag och min kompis Maria Ernestam, också storslagen underbart skruvad författare som skriver böcker om att gräva ner sin dödade mamma i rosenrabatten.
- Åsa säger att Maria och jag använder för många vackra ord.

Åsa påstår att man bara ska säga som det är, rätt ut.

Då kan man ha ångest över sin rättframhet ett litet tag, men det är INGENTING i jämförelse med ältandet om man inte säger något alls.


Jaha. Maria och Lina och Åsa, ibland låtsas vi att vi är vuxna men egentligen är vi ungefär 15.

Det är verkligen ingen skillnad på nu och då.

Fotnot: Maria och Lina och Åsa heter egentligen Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.

torsdag 10 mars 2011

Fem fingrar ska skydda dig


När jag var 15 år hade ingen jag kände dött. Ingen kunde dö, ingen skulle dö. Varför, livet var ju oändligt.

Men ändå. När jag var 19 tänkte jag att vi hade det så bra. För bra. Sen blev min mamma sjuk, så där sjuk som man dör av. Nej, jag tror inte längre att det var mina tankars fel.

Livet gör så med oss. Idag har jag varit på begravning, den åttiotusende tror jag sen mamma dog.

Och så har jag skrivit en liten bok om några små små pojkar som dog, alldeles för små. Så får livet inte göra!

Jag skriver ut mina känslor. När de kommer, dyker upp som djävulständer som sliter vett i stycken, orkanvindar som river itu allt som var tryggt och säkert, då har jag ett trick för att överleva stormen. Jag sätter mig vid datorn, låter känslorna klättra från magen, genom hjärtat, rinna ur fingrarna ut över tangenterna.

För att det åtminstone ska vara värt. Nåt.

Sången högst upp är för de små pojkarna.

onsdag 9 mars 2011

Utskuret hjärta


Talade med en ung tjej som var söt som socker för att hela hon utstrålade vänlighet och så gav hon mig blommor och berättade att hon läste massor. Hon blev karaktärerna i böckerna hon plöjde och undrade med ett fniss om hon hade ett eget liv.
- Vem är jag själv, liksom?

Det kan jag också undra. Det bästa med tonårsläsande är att man SKA och FÅR känna massor. Och omvänt, man måste skriva dem på samma sätt. Fick en fråga på Skriv för livet! vad som är annorlunda med att skriva ungdomsböcker.
- De måste kännas, svarade jag. Det är nästan en plikt att få till det så när man skriver.

Alltså, jag rispar upp sår till ytan, doppar pennan i mitt hjärteblod och skriver tills jag nästan gråter över tangentbordet. Alternativ kräks, blir kåt, skrattar.

Och när livet känns som svårast, för det gör mitt liv ganska ofta, är det en tröst att tänka att jag kan skriva ner känslorna.

Skriva ner dem, skriva dem av mig, låna ut dem.

Det är så jag tror att man får till bra böcker. Men ni som vet, ni som läser, det är era tankar jag mest av allt vill kika in i! Berätta för mig:)

tisdag 8 mars 2011

Författare, jippi!

Författare, det skulle jag bli. Solen sken och getingarna surrade över den äckliga apelsinmarmeladen med skalbitar i och jag hade bestämt mig. Hade läst nån skön chiclit ur mammas bokhylla, det kittlade av alla sexscenerna när jag bestämde mig. Först skulle jag skriva en skandalroman och hänga ut familjen på kuppen om jag blev tvungen, sen kunde jag ta itu med Nobelpriset.

Sagt och gjort. Jag skrev skandalromanen. Debuterade med Vildängel

men ja, sån jäkla skandal blev det inte. De som var argast var de som INTE kom med i boken.

Och vägen mot Nobelpriset trampar jag fortfarande på. Men ändå. Jag har skrivit tre vuxenromaner och en kortroman i Drama Queens.

Men roligast av allt, så där så att jag kan stå som tjejerna i en amerikansk teveserie och hoppa upp och ner och skrika, det är när bibliotekarier säger min Vildängel är en av de mest utlånade Young Adultböckerna.

Så när Lotta Bergqvist, förläggare på BonnierCarlsen, frågade om jag ville skriva ungdomsböcker kissade jag nästan på mig av lycka.

Lina: Får jag skriva om sex, och att dricka för mycket ibland och ligga med sin pappas bästa kompis fastän han är för gammal?

Lotta: Ja.

Lina: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Jag börjar nu på en gång.

måndag 7 mars 2011

Skriv för livet!

Det här ska jag göra idag!

Kom dit!

Jag hade aldrig blivit författare om jag inte hade totalidoliserat andra som redan hade lyckats. Barbara Voors, kände mig nästan som hennes stjärnssyster. Och Cecilia von Krusenstjerna, som gått samma kurs som jag på Skrivarakadademin. Det viskades om henne i korridorerna, hon skulle ju få ge ut en bok. Och Åsa Larsson, och Jens Lapidus, på samma skola, de ...

Mer om det imorgon, men gör som jag, skaffa idoler! Suveränt sätt att pushas i sitt eget skrivande.

lördag 5 mars 2011

Spaning på svengelska


Lyssnade på Oscar Linnros och hör att han sjunger SÅ VAD? Inte SO WHAT. Lyssnade på SR Metropol och hör samma sak, svengelska blir svenska. Det låter så skönt, som om svenskan äntligen duger. Som om coola svenskar med gott självförtroende äntligen har slutat oroa sig för åtminstone det.

För språk är min stora kärlek. Mina böcker kan börja med en radda ord uppträdda som pärlor på band. Om de passar ihop och blir vackra försöker jag bygga ihop dem till en berättelse. Så vill jag att orden ska vända också, mitt i meningen eller åtminstone på slutet.

Exempel: Timotej var en väluppfostrad flicka som doftade blommor och vadade i skit.

Nåt sånt. Som en bra novell ska ha en början, en mitt, en skruv och ett överraskande slut. Jag kämpar på.

Hur talar ni, gör ni medvetna svenska översättningar från engelskan?

Extramaterial: Bilden föreställer timotej, det grässlag som Timotej af Lilja är mest allergisk mot. För att, eller på grund av att hon kom till på en sommaräng?

Kondomer


En kompis läste in sig på sonens tonårsböcker med klagade högljutt:
- De skriver ju inget om kondomer! Måste man inte det? undrade hon.

Måste man det? Jag vet inte.

När jag skriver böcker måste jag inte skriva sant men jag behöver skriva så att det går att tro på. Och det är klart, om kids i böcker också skippar kondomer när de har sex, för att det känns suveränt oromantiskt och pinsamt så är det ju som att säga att det är ok utan.

Det är inte ok utan om man inte vill få barn. Man kan bli sjuk, och skicka problem vidare ut i världen. När du ligger men nån ligger du med alla som den personen har legat med.

"Köp massa kondomer och lägg dem i en skål och fyll på så att det inte märks när någon har tagit ur skålen" är ett tips jag fått av mina föräldrarkompisar.

The Talk


Jag kommer alltid att vara Lina 17 år som har p-pillersamtalet med mamma i pappas vardagsrum. Höga franska fönster ut mot en skränig Londongata och ändå var det alldeles tyst i rummet. Mamma väntade ut mig. Jag hade kommit på att det var jättekul att ligga med killar.
- Blev du chockad nu? frågade jag mamma till slut.
- Nä, men jag tror att du blev, svarade hon.
Sen hjälpte hon mig fixa p-piller.

Vissa saker får man stå ut med om det ska bli gjort.

Försöker lyssna in mina ungar, göra som mamma, vänta in dem. Men, säg, hur tycker ni att vuxna ska vara runt det här med preventivmedel?

Var i Chicago i julas, hörde en radiointervju med David Beckham som handlade om The Talk.
(Radioshow med Ryan Seacrest från American Idol)

Fågel, fisk eller mittemellan


Lina, 15 år läste massor av astrologi. Det var en ingång till världen, i alla fall till människorna i den. I bakfickan har jag alltid med mig en spade, blank och spetsig så jag kan gräva mig in i saker. Så gör Vattumän. Hur gör ni, tror ni på astrologi? Egentligen är det lite jaha, som att ha en helt nyplockad godispåse som ingen har nyst på (förlåt, men hörde en så äcklig historia om sånt), man äter och äter och sen blir man mätt och då är det inte så mycket att göra åt saken. Googlade Fiskarna idag, det är deras månad, gillar fiskar.

Igår åt jag fisk, på en restaurang på Stureplan, men det är inte ett dugg viktigt. Det spännande var att jag precis hade skrivit en scen i en tonårsbok som rörde sig precis som jag sprang. Skrev andtrutet scenen just igår, för det var en sådan liten historia som man MÅSTE hålla andan när man skriver.

Timotej går in under Svampen, ut på torget, förbi de glittrande restaurangerna där det såg varmt ut. Kvällen var iskall, Timotej gick med en kille som snart skulle dra. Försvinna ner i tunnelbanan med allt som hon vill ha.

Så där sprang jag på för höga klackar för nu får det fanimej va nog med kängor, rakt in i mina söta, vackra, gruvligt smarta kollegor och åt fisk.

Har ni några favoritscener i böcker, helst Young Adult som helt tar andan ur er?

fredag 4 mars 2011

Soundtrack of our lives


Alla mina böcker kommer med ljud. Eller jag börjar om, är Vattuman och fantasin skenar in i framtiden - Alla mina böcker borde komma med ljud. Nästan alla böcker borde det. I Vildängel, min debutroman, var alla kapitelrubriker strofer ur låtar som kickat mig. Fått mitt hjärta att brista, girl-power magi att lyfta mig, plåstra på såren.

Inte för att jag kan skriva till musik, inte ens MTV i bakgrunden nu när alla barnen är hemma på sportlov. Men det ligger där, som en klangbotten.

Just nu lyssnar jag slut på Adeles Rolling in deep och TI. feat. Christina Aguileras Caste Walls för ungdomsböckerna (skriver på 3, eh, kanske lite för många samtidigt för min hjärna).

Man utför tester på musik, över hela jordklotet känner vi in samma känslor i musiken. Inte ett dugg konstigt, egentligen, men ganska spännande. Jämt har det funnits dagar då jag är ledsen och bara vill bädda in mig i mjuka om än sorgsna låtar. Har gjort en låtlista som heter "Truly unhappy lovesongs for a miserable Christmas".

Vad lyssnar ni på när ni är ledsna?

Sex, ja tack, vi är svenska!


Läste just ut Elsas mode av Sofi Fahrman och blir helt frälst av sexscenerna. Inte för att jag tror att nån orkar ha så där mycket sex hela tiden, eller att varje kyss är precis sådär magiskt speciell att det löper varma kårar rakt ner där det känns allra mest. Nej för fan höll jag på att skriva, en jäkla massa killar kysser jätteäckligt. Säkert tjejer med, men jag har aldrig kysst en tjej. Haft sex med, jo.

Men tillbaka till grejen med boksex. Tro inte på det, jämför inte med era egna liv, framförallt inte av chick-litsex, njut bara av det! Jag verkligen menar allvar med att det är suveränt att man som tjej kan säga knulla och ligga, så sa inte vi! Nästa stora händelse blir när tjejers sexliv inte dissas. Men om böcker kan visa vägen, så gör Sofi Fahrman det. Helt ohämmat, "lite som vadå, sa jag nåt?" äger Elsa sin egen rätt till sex. Böcker och författare har alltid, genom tiderna, varit usla på sexskildringar. Och alldeles fantastiska. Heja dem som är bra!

Men, fråga såklart! Vart går gränsen för när en författare får skriva detaljerat om sex, och när blir det bara äckligt? Finns det en magisk åldersgräns? Vilka författare tycker ni är bra?

torsdag 3 mars 2011

Dimridå


Tonåringen säger ganska imponerat att jag har gjort allt det där man inte får. Jag erkänner allt som har med att vara ung att göra. Jag är förstående. Jag har guldglitterögonskugga som funkar i nästan alla lägen. Jag skriver tonårsböcker. Men ändå ...

Tonåringen har klippkort på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det är synd om honom, men massor av barn mår tusen gånger värre. Sist hann han till och med få med sig datorn innan vi rullade in på akuten, och satte sig för att skypa med Lovely Miss L.

Tonåringen till Lina "Gå och hämta te eller nåt. Stanna borta länge. Alltså du får stanna om du vill och så men det kommer att bli jobbigt. Lämna godiset."

Lina till Tonåringen "Det är lugnt, hämta mig när du är klar. Jag fattar faktiskt."

Han "Gör du ju inte. Du fattar ingenting."

Men jag gör det.

Vad tycker du är viktigt? Man kan inte skriva om och för tonåringar utan att veta vad ni tänker på.