Att skriva om nåt som har försvunnit känns som att tjata. Men jaja.
Jag läser massa bloggar om att må uselt. Inne på UM, fast det känns som om jag smyger runt och tjuvlyssnar.
Så många som vill skära sig ta livet av sig inatt supa droga vadsomhelst för att slippa plågan.
Ångesten som driver kraften ur kroppen vettet ur skallen sansen ur allt.
Tror jag fattar hur svårt det är att välja:
- en påse godis och en kopp te som lindrar aldrig så lite men gör morgondagen bärbar.
- eller nåt som slår hjärnan i bitar för en alldeles så liten stund men sen då? Eldsvådor av ångest så stora att de inte går att släcka.
Två steg framåt och ett tillbaka går också framåt.
Not ready to make nice
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar