fredag 1 april 2011

Scones och anorexia













Anneli Alhanko i Svansjön


Om man bor i London bara en alldeles ganska kort stund lär man sig att äta gurksnittar och scones uppbullade på kaktorn. Det kallas kultur.

Böcker är också kultur. Och att vara tillsammans. I LA i julas hyllade vi amerikansk kultur och shoppade nästan bara. Allt vi människor gör som på något sätt klistrar guldkant på tillvaron är kultur.

Fast kulturen har en baksida. Såg Black Swan igår, med Nathalie Portman men balett är egentligen helt galet.

Som ballerina ska du vara så smal som bara möjligt utan att gå sönder, men fortfarande ofattbar stark. Ballerinor har fysik motsvarade elitidrottare.

Men ok, det här med anorexia då? I filmen spyr Nina även när magen är tom. Balansen är livsfarlig, så fort självsvält går så långt att man förlorar musklerna orkar man inte dansa.

Och ändå hyllar vi balettens skönhetsideal, jag med. Det är inte klokt. Jag såg Anneli Alhanko dansa Manon när jag var 14 och ville vara som hon. AA var ändå ett skönt ideal och idag känner jag henne något lite grann. Häftigt!

Tack och lov hade jag fel kropp för just balett. Och min egen dotter, tog henne ur balettskolan när tjejerna började mobba varandra i omklädningsrummet.

Trodde det här skulle handla om Blogg & Marmelad som jag var på igår, när vi fick diskutera den helt magiskt bra boken Repetitionen av Eleanor Catton om kanske-sex mellan en 13-årig tjej på en flickskola och hennes lärare.

När jag var 12, 15, 17 flirtade jag vilt med lärare. Jag visste inte att det var förbjudet, åt andra hållet, för min skull. Hade jag brytt mig om jag fått napp? Vet inte. Missförstå mig rätt, tror på kärlek mellan människor med goda intentioner som älskar varandra. Blir verkligen galet upprörd av utnyttjande.

Men då, jag tänkte alls inte så om jag gillade nån. Hur tänker ni?
Mejla på kontakt@linaforss.com

Men ändå, balett är inte bara finkultur, det är framförallt kul. Gå och kolla om ni aldrig har varit!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar