lördag 7 april 2012

40, 50, 60 ggr


... på Mallorca?

När vi huttrande klämde ihop oss i badkaret och vattnet rann ner i matrummet, festkvällarna med milsvid utsikt över bukten, hundarna som jagade oss när vi hoppade i poolen, första sommaren efter att mamma dog och jag läste bort vartenda vaket ögonblick, pappas födelsedag med stupfull Kongoman och fiddlande irländsk spelman, Lasse 52 som var på toaletten och knarkade och inte längre var min vän, alla bebismagar jag burit hit för att kunna svara på frågan om vi inte gör annat, till Theodoras begravning då motorn kokade och Lille bror höll tal till sin mamma, EM o VM-somrar o när pappa kastade sig efter ett icke-simfärdigt barnbarn i poolen, den då jag precis fått bokkontrakt, i oktober när det var skitkallt, barnens spyor och kvillrande skratt på vindlande vägar, alla stupen, sensommarstranden med Denise, vågorna som skräms.

Alla skymningspromenader o de heta svettiga, manikyr och pedikyr och kokande nagellack, spinatsufflé, simturerna, alla tankar jag tänkt, alla som hånglat på stranden, musiken i mina öron, telefonsamtalen med min Maria, alla mess, släktgolfen när novembersolen var en gåva som torkade mina tårar, höstresan innan jag blev arg och bestämde mig, frenesin och hettan och nätterna när jag sover så hårt att jag inte vet vad jag vaknar. Tavlan i papps sovrum, att hela huset är som ett skepp, alla böcker, samtalen om stora och små ting på ständig engelska, Hasse & Tage och Povel Ramel och pappa som får mig att gråta av skratt. Bart Simpson och alla klipp Lille bror visar. Filmkvällarna som lämnat mig ensam och ledsen, Sista kejsaren efter branden i gamla huset och Million dollar baby som jag fick se färdigt själv för att pappa förstod hur jävligt det skulle bli. Hundarna som jag låg på golvet och sa adjö till varje gång jag reste och varje gång jag tänkte var den sista. Jackie och Tyson och Bearry. Så dog de en efter en. Alla foton av mina fötter. Alla hejdå och krambilder på flygplatsen. Alla barn som nästan vuxit sig ur bilderna.

Böckerna jag har skrivit här i mitt rum med utsikt. Skrivit om, skrivit till.

Mest av allt minns jag förra sommaren, i mitt eget fantasiland. Nåt skulle få ta slut, nåt annat var så där vackert som det bara är precis innan det gör sig omöjligt.
Alla silvertrådar jag vävde in i väven, de av guld när solen stod som lägst. När den helt hade gömt sig och bara hemligheter blir kvar åt den som minns. Resan hem. Boken jag läste.

Pappa är så glad nu, lycklig, personlighetsförändrad säger vi och ler. Talar med barnen. Ger dem ett fint sista minne av ett älskat hus.

I nästa får bara jag plats. För resan är inte slut.

Och ändå gick jag nyss på stranden då solen smög sig på, gick mot min egen långa skugga och tänkte på att jag kommer gå här när det bara är jag kvar. När jag får ta hand om det han spar nu.

Det är jävligt sorgligt att tänka på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar