söndag 24 februari 2013

Vad spågumman egentligen sa


- Oj då, sa hon när två svarta kort kom upp på slutet.
Jag vet vad hon såg. Men jag kommer inte att säga.
- Jag ska lära dig hur du gör, sa hon. Hur du öppnar dig, men säg det inte till någon.
- Du har ont mitt i ryggen va? Det är för att du inte är riktigt framme ännu.

Hon visste vem som ska röntga sitt knä
och att min farmor hade papiljotthår
att jag inte får svara ja på det där telefonsamtalet jag går och väntar på.

Hon visste vilka män som är ledsna och glada och varför
och om mitt projekt som jag måste bygga i små nogsamma byggstenar
och det där pappret som gör allt jobbigt.
Jävlaskitjobbigt.

Hon visste var min andning hakar upp sig
och om det där konstiga som har fastnat i min kropp
Om den där resan
Och det som jag får stå ut med tills ja ...

Hon såg barnen och vännen och hundarna och farfar i hatten och jo:
JAG FICK DETALJER, FAKTA, HARD CORE
och jag tror på allt.

tisdag 19 februari 2013

Små citroner gula



Jag älskar sagor.
Speciellt de som inte går att tro på.
Framförallt de som inte går att tro på.
Och jag gillade Små citroner gula.
Den vågade vara ful och väldigt rar och lite töntig i dialogen.
Måste stoppa här.
Inte manusskapat töntig, utan verklighetsbaserat töntig, för att människor inte alltid fattar så himla bra eller säger världens smartaste saker.
Ibland blir man älskad ändå.
Nästan jätteofta faktiskt.
Av mammor och pappor och ilskna halvalkade kompisar och killar i fula tröjor. 

Jag hatar Agnes filmkläder. Och det är jättekonstigt att ingen kommer till en så fin krog mitt i stan. Och på slutet har de skitfula t-shirts i en hemsk citrongul färg och inredningen på den nya krogen verkligen suger och när Dan Ekborg ...

Men dröm är dröm och saga saga och den här var rar.

tisdag 12 februari 2013

Du gör mig galen


Pat är inte galen.
Han har bara försökt slå ihjäl sin frus fule skallige älskare när de hade sex hemma i Pats dusch.
Till musiken från Pats och fruns bröllop.
Vem skulle inte bli förbannad?
När musiken fortsätter att spela spela spela i hans huvud. 

Så Pat tar en repa i Gökboet, spottar ut medicinen och gör sit-ups.
Så checkar hans mamma ut honom från psyket, mamman i damsandalleter och målade tånaglar.
Mamma som älskar Pat även när han väcker dem mitt i natten och slåss lite.
Men va fan, om Hemingway skriver så taskiga, olyckliga slut på sina böcker måste man ju få reagera!

Glömde säga att Pat är bipolär men egentligen vill jag inte skriva det.
Bipolär är bara hans diagnos.
Pat är Pat. 

Och Pats pappa, Robert deNiro äger. Världen. Och är i utmärkt form, fastän han har OCD.
Obsessive compulsive disorder.
Han får inte gå på Eagles hemmamatcher för att han har slagit alla där.
Han tar det med jämnmod och ska tjäna ihop till en restaurang genom vadslagning.
Pat är hans goda mojo.
Robert deNiro är god. 

Det är så mycket kärlek i den här boken. Jag måste bara säga det.
Till och med polisen som kör tillbaka Pats kompis Danny till psyket varje gång han rymmer är snäll.
För Danny vet att skruvade, snurriga, stökiga människor har ett sjätte sinne.
De är de smarta. 
Fast Danny sörjer sina jheri curls.

Enter Katniss. Jag menar Tiffany. Hon är maximalt bra. Löptränar.
Håller ett litet anförande om människors ondska som en replikerar på sin egen roll i Hungerspelen och är som filmnördsonani.

Pat har svart sopsäck. Bara så ni vet. 
Tiffany har issues. Pat har issues.
Vem är värst?
Eller bäst?
Ihop?

Vadslagningssekvens som kändes som hemma i mormors hus.
Alla babblar i munnen på varandra, mästrar, lägger sig i.
Vill varandra väl. 
Lagar crabbiesticks and homemades. Vad de nu är. Filmen är strösslad med sötvattenspärlor.

Tiffany och Pat KBT-dansar bort sina issues.
De dansar bara så där men skitsamma. Det är grejen. De dansar så hjärtat slår.
Åh, bara se. Se, se, se!

Jag ska flytta. In i manusförfattarens huvud.

fredag 8 februari 2013

Living in the beehive, of my mind

 
Fredag, arbetsdag. Men vem var Bill Skarsgård i Anna Karenina?

Konsulterar Mr Google och hans prydliga, pedantiska specialexpert Ms English Wikipedia.
Åh, hon är som Q och alls inte lika sloppy som hennes trashank till slarviga lillasyster Svenska Wicki.
Men jag hittar inget!!!!!
Merde, galenskap, fradga. Det här är viktigt.
Fåniga lata människor kan tro att Big Foot, pyramiderna eller senaste avsnittet av Suits är något i jämförelse.
Tvi, spott.

Hänger på fb och tack och lov, underbara Marianne Djudic på Taste PR förstår vikten av det här.
En gång diskuterade vi plasthandskarna i Almodovars The skin I live in en hel dag, eller två.
Sedan dess har hon lärt att få snabbt slut på diskussionerna.
Marianne kriver att Bill Skarsgård spelar Prins Makhotin.
Och hittar bild från filmen. 

Puh, nu kan jag andas ut. Och jobba.  
Snart. 

onsdag 6 februari 2013

En filmrecension som ni inte har läst den förut. Inlevelseförmåga?


Hon är sagolikt vacker, hon klär som ingen annan i pärlor och hon längtar bort.
Big time.
Trots att hon är en rolig, fnittrig mamma som skulle ge sitt liv för sin unge.
Hon vill bara inte dö för honom.

Och hennes man är tråkig, ack så tråkig.
Men vad är det han tar fram ur byrålådan om aftonen när det är läggdags?
Sadism i en liten ask?
Något hon fasar inför.
Något hon förhandlat sig till att gå med på, som straff för en liten förälskelse han inte kan förlåta.
Trots att han är 20 år äldre, har man-klänning och skägg.
Skitsamma att han är Jude Law. 

Så står han där på en frusen tågperrong.
Greve Vronsky.
Wow!

De dansar så folk inte kan låta bli att stirra och skvallra. 
De är så vackra, de blir så kära, deras passion förbrukar allt syre och de kan inte vara ifrån varandra.
De har sex överallt, de kan inte sluta när de väl har börjat.
I hans armar blir hon osynlig och äntligen lycklig.
Äntligen äntligen lycklig.
Bara det att alla andra blir förfärade och arga.
Och livet omöjligt svårt.
Det mest självklara, det alla människor borde få, tycker ingen att hon har gjort sig förtjänt av.
Kärlek.
Varje gång han kysser henne vet jag hur livet slår bojor runt hennes hjärta.
Knyter, sliter och stramar åt.
Gör henne förtvivlad. 
Och hennes man, han i man-klänning och skägg vill inte släppa henne.
Ge Anna hennes lycka.
Eller sin son.
Gud äger äktenskapet, mannen äger kvinnan, mannen äger barnen.
Men Anna föder ändå Vronskys barn. Det är en seger. 

Fast en kvinna är ingen utan ett äktenskap. Anna är inte dummare än hon vet.

Så Anna försöker döda kärleken i sitt hjärta och kryper tillbaka till den sadistiska torrbollen som
GODHJÄRTAT MY ASS tar emot henne med öppna armar och TRÖSTAR Vronsky.
Säger storslaget att han så gärna vill hjälpa till. 
Jag menar, har folk ingen självinsikt?

Vår Anna nästan dör av sorg och feber, men flyr till honom.
Min älskling, säger hon.
Så blek du är, säger han. Kom så åker vi till solen.

Resan går bra men komma hem är ju aldrig roligt.
Vronsky försöker rädda Anna, han älskar ju henne så, men allt han kan göra är att se hur hon faller.
Faller och faller och faller.
För, som någon viskar på teatern där ingen talar med Anna, hon bröt inte bara lagen, hon bröt mot reglerna.
Hon är en slampa. Hur hon nu blev det. 

Iaf blir hon paranoid, tar morfin, far ut i demoner.
Är fortfarande vackrast i stan.
Men vad hjälper det?
Det sliter Vronskys hjärta itu hur hon låter sig stenas och stenar sig själv.
 
Han vill ha henne men hon gör sig omöjlig och för historiens skull förlåter vi honom det där snedsteget.
Prinsessan med blonda korkskruvar.
I den här historien är det ju hans roll.
De grälar ändå. Jämt.
Det går åt helvete.
Hon tar livet av sig.
Och träbocksmannen tar förnöjsamt hand om barnen, barnen som älskade Anna så.

Vronsky? Who knows.
Han har ju äran i behåll.
Det var ju inte han som gjorde fel.
Det var ju hon som var gift.
Tur att tiderna har förändrat sig lite iaf. 
Och faktiskt älskade han henne in i döden.
Ibland måste man välja sin egen överlevnad före någon annans fall.

Fy fan vilken bra film. Sorglig, vacker, tragisk, underbar, sanslöst vacker. Åh.
Sedan jag var 17 år har den varit tidernas bästa bok. Anna Karenina.
Stackars stackars Anna Karenina.

tisdag 5 februari 2013

Kommer jag att bli rik och berömd?



Tänk på en sak och bara en. Så tänker du på dina barn så tänk bara på ett.
Men nä. I'm going all in. Vad ska man annars med häxor till?
Så jag tänkte på fame and fortune. 
Skulle den bli min? Eller snarare, när.

Hon såg en bruten sax och en deppig man med hängande axlar och så gröna äpplen som flöt omkring.
Det där med äpplena fattade jag inte och nog inte hon heller, men  visst skulle jag tjäna pengar på nya böcker.
Först måste jag bara göra några nya grejer.
Jobba med dem ett tag. 
Hon återkom till saxen, ofta är det ju dem som är problemet. Och männen med hängande axlar.

Iaf så redigerade jag färdigt boken idag så nu kan det där andra börja.