tisdag 18 augusti 2015

Love in the time of death


Mamma. Om natten drömmer jag om dig. Jag når inte fram till din dörr, du försvinner i flyende taxibilar innan jag hinner ner på gatan, du svarar inte på telefon eller för den som knackar på din dörr. En gång ser jag ditt flyktiga leende i en folkstorm. Du ler mot mig. Ler och går. Och jag får frågan hur jag kommer att känna den dagen du går din väg. Jag tänker efter, noga noga, försöker fånga det obegripliga i tillräckligt stora ord. Men det behövs aldrig, för just då minns jag. Du är redan död. Men så börjar drömmarna om. Från en annan stor stad ringer och ringer jag, men inte ens mostrarna får tag i dig. De som vakade vid din sida natt som dag, och skrattade sig halvt fördärvade åt den där läkaren som inte förstod att det du verkligen borde göra den där sista veckan i livet, var att följa med dem på modemässa i Paris. Så jag skickar pappa, men det är något med porten, precis som den där gryningen när ambulansen kom. Jag ber någon kolla posten, har du öppnat den eller trängs den på din hallmatta nedan din mässingsskylt? Mina agenter bär jublande med sig all post till mig i London, mina böcker går jättejättebra, men ingen vet något om dig. Jag vaknar och snoozar, vaknar och snoozar, groggy av allergimedicin och kliet från de nya lakanen. 

Så vaknar jag och vet. Det är augusti. För 24 år sedan var du döende. För 24 år sedan var jag 24 år. För 24 år sedan var du 48 år. Och om 2 + 2 blir 4 så blir 24 + 24 = 48. Jag ska bara ta mig igenom augusti. 

Det här är ett smågrymt inlägg, förlåt. Men augusti är en smågrym månad. 

Soundtrack of our lives? Vem tänder stjärnorna med Eva Dahlgren såklart. 

lördag 15 augusti 2015

Bildbevis på Ö-tänk, den oförskönade versionen.




Kära ö, du är alltid god mot mig. Hur många gånger har vi mötts, 30, 50 ggr? Kom hit med sår på själen, blodstänk på hjärtat och lite för hög puls. En kvart innan vi skulle åka hemifrån hade bara 2 av 4 koll på sina pass, och 1 av 4 lust att åka. Men de enda ärren jag åker hem med är de efter maneterna som brann i havet häromdagen. Och ett litet styng av saknad efter mina barn som jag just sålt på en jordbruksmarknad. Innan dess hann vi ändå så mkt. Gräla om allt och faktiskt precis inget, äta den äckligaste maten och den bästa, prata ut om pedagogik, politik, Donald Trump, analysera Orwells 1984, använda alla fula ord i handboken, ställa diagnoser på varandra och bada. O dricka shots på den coola bar vi hittade häromkvällen tack vara ett av våra ständiga världskrig o min inbyggda förmåga att gå vilse. Nu var det ju aldrig min mening att introducera er för alkohol, mina motståndsgärning är definitiv. Men bartendern som jobbade hårt för sin dricks måste ha förstått att vara tonårsmorsa inte är det enklaste. Så han fyllde på mitt glas fast jag sa nejnejnej och skickade mig små shots när han blandade andra drinkar. Lilla H menade att det inte var deras fel, mer att det hade med Hotred dress day att göra. Fast när bartendern leende påstod att han gjort spritfria shots till hela familjen var ni inte sena att svepa. Sen var ni de gulligaste gladaste ungar jag haft, och det är så jag ska minnas er från den här veckan. Hur vi har jobbat oss tillbaka på plats <3  Era liv är inte så enkla, de är faktisk ganska annorlunda och ni har haft ett tufft år av magiskt tänkande. 

Packar ner en massa vackra bilder och den tummade boken The Rosie Project som kom till mig likt flaskpost. Den handlar om en lite autistisk universitersprofessor som är extremt smart men inte relaterar jättebra socialt när det har med känslor att göra. Så han fattar inte alls att kvinnan han hänger med hela tiden är den han är kär i. Han får gå kurs i socialt beteende relaterat till sig själv och inse att det inte är så jävla farligt att kompromissa med människor och sanningen. Att man kanske inte alltid behöver säga precis som det är, eller att man kan säga det på olika sätt. OCH, för här är och jätteviktigt, att det inte är livsfarligt att folk berömmer honom för att de faktiskt på riktigt gillar honom för den han är.

Jag ska starta en ny blogg, Eat your heart it! - Romance in the making. Börjar fatta varför det fallit på min lott att leva upphöjt till tusen. För att någon måste berätta om hur det är. Nu åker jag hem och sätter fart på hösten. 
Det ringer på dörrklockan och plötsligt känns allt som i Hans & Greta. Kalla kårar blandat med hopp. 

Hej mamma, vi hittade hem. En hemsk tant höll oss fånge i skogen, men vi tänkte på vad du sagt om att hålla sams och att du tänkte putta ut oss i hög hastighet på motorvägen nästa gång om vi inte lär oss att vara varandras bästa vänner och hålla ihop. Så vi tog oss hem, bra va? (Vackert brun flicka med blont hår som spunnet socker och röst len som pärlemor när hon är på rätt sida solen) 
- Har du packat våra grejer och städat, perfekt, då hinner vi med flyget. 
- Men du skulle ju dammsuga morfars bil ditt håriga a.. Du glider runt som du är Vince i Entourage men du är fan så mkt fulare. Mamma, jag gjorde ett fint bildkollage till dig när vi var borta, med förslag på din nya gaddning. Är du ok förresten (Lockig ung man med tankehöjd ovan Empire state building)
- Nån som sett mitt pass, vem fan har tagit det? Håll käften jävla idiot, du är för fan skadad, jag sa ju att det är fel på dig.
- Det är lugnt mamma, vi gillar dig. Ta inte så illa upp, vi vet att du har ADHD. Ibland stressar du upp dig i onödan men du fixar det här (Pepparkaksbrunt A-barn som glider tomhänt ut till bilen, sätter sig i framsätet och kör igång sin musik eftersom alla andra är musikaliska retards)
- Du är inte ledsen va, att vi varit borta så länge? Har du haft tråkigt utan oss? (Den där blonda flickan vars franskafröken gav henne ett B istället för ett A för att om man är så bra måste man ha fuskat sig till betyget.)


Fortsättning följer …







If you see these three travelling loonies, don't trust a word they say but cherish the love they give.